Intervju med Enhärjarna

Med sorg i bröst, ilska i syn han spelar trots förbud.
Här nalkas ännu en hyllningssång med vemodigt ljud.
Han vänder ej, han spelar på, med stråken i sin hand.
Från månsken till grynings sol han spelar till sitt land.
– Ur texten Gryningssol med Enhärjarna

Hej Bisson! Skulle du vilja presentera dig själv lite snabbt.
Hej! Lite snabbt... hmm.. jag är en gubbe nyss fyllda 40. Har alltid fullt upp med allt jämt och ständigt (mitt eget fel).

Jag har ett ordinarie jobb på nattid och håller också på att lär mig tatuera. Snart fyra barnspappa och lirar ju musik då såklart.

Du har ju hållit igång och skämt bort oss med skivsläpp efter skivsläpp nu i över 20 år. Vad var det egentligen som gjorde att du började spela vikingarock med nationalistiska texter redan i början på 90-talet? Det var väl i stort sett bara Ultima Thule vid den tiden va?
Ja det har blivit ett gäng skivor genom åren. Allt började genom punken för mig. Jag blev punkare ganska tidigt och det var aldrig något politiskt statement då. Vi var en galen samling som hängde ihop och alla stod väl för olika saker och ideal då. Det fanns vissa vänsterflummare och sedan oss kaospunkare som jämt slogs mot raggare. Vi lyssnade på alltifrån Asta kask, Exploited till Skrewdriver. Tuppkammar, trasiga jeans, bomberjackor och kängor. Det var livet. Man hamnade i olika punkband då och ett band som jag spelade med en kort period hette Colt 45. Den musiken älskar jag än i dag.

Det var det jag tog inspiration från då jag startade Enhärjarna. Innan Enhärjarna hette vi S.H Bootboys och körde rak och enkel oi!-musik med "extremt budskap". Några av oss hade då blivit skinheads. Det var här jag upptäckte på allvar att det var något snett därute. Det här kan typ handla om år 1988/89. Vi var några som blev helt oprovocerat nedslagna av ett gäng nysvenskar i den stad vi växte upp i. Så kommande helger utvecklades till payback varannan gång osv...

Man fick helt plötsligt börja se sig om var man befann sig. Nu var det inte längre raggarna man fajtades mot, nu var det invandrargäng. Vi bytte namn till Enhärjarna då skivbolaget Last resort ville släppa en CD singel med oss (Tors vrede). Vi var lite oense i bandet om hur tydliga våra texter skulle vara så vi möttes halvvägs och det blev patriotiska texter. Ultima Thule var riktigt i rampljuset här då Bert Karlsson hade signat dem minns jag. Dom fick ta sådan obefogad skit från alla kanter och håll men de stod sig starka in till slutet. Dom har format och givit vår scen enormt mycket samt är grymt underbara gubbar. Ett till band som fanns då som vi lirade med var Midgårds söner. Deras gamla skivor är bland det bästa som finns! Anledningen till varför jag spelade vikingarock då var att jag ville skrika ut vad jag kände och samtidigt ge vårt system ett finger. Vilket är samma anledning än idag.

Några år efter startades Steelcapped Strength, ett nationalistiskt Oi!-band som inte bara textmässigt, utan även språkmässigt skilde det sig väldigt mycket från Enhärjarna. Hur kommer det sig att nästan alla låtar uteslutande är på engelska?
Steelcapped strength startades 1995. Det var jag och två andra gamla polare. Lillen på trummor och Kalle på bas. Jag satt hemma och lattjade lite med guran och drog ihop några fattiga textrader på engelska. Jag älskade Skrewdriver och Skullhead så jag tog inspiration därifrån. Samma kväll skulle jag iväg och supa (inte ovanligt då) så jag knölade ihop tre texter jag skrivit och slängde dom i papperskorgen, rakade skallen och gjorde mig klar för partaj.

Flickvännen kommer hem och går in i köket och donar medan Lillen kommer och ska hämta mig. Innan vi går ut ropar flickvännen och undrar vad det är för texter jag kastat. En hade ramlat ur papperskorgen. Jag svarade typ att det var bara nåt skit jag gjort under dagen. Lillen sade då "äh ta hit får jag se!" Han tittade på texterna och sade att vi lär ju testa lira dom där ju! Han var en sån kille som älskade att lira och var mer än gärna med i flera olika band. Vi tog med låtarna och hämtade upp Kalle och tvingade honom att lira bas. Vi repade en gång och tyckte det lät ballt.

Vi ringde Last resort records och sa att hade vi ett nytt band på gång som var mycket bättre. Vi fick ny studiotid och vi brände av mot Sockholm. Några från Stockholm skins kom ner i studion med några backar öl så det blev litet fylleslag där. Vi hade bråttom för det var party på fryshuset på kvällen så vi kopplade in instrumenten och spelade in så snabbt vi kunde för att bli klara. Vi struntade totalt i ljudet och sånt. Den här inspelningen var skivan sons of glory som kom att bli kultförklarad.

Jag skrev på engelska av den anledning att alla skulle förstå vad vårt budskap var samt att påvisa hur viktig enigheten är. Vi har ju samma problem i hela Europa.

Du har ju som sagt varit med och sett utvecklingen av scenen på nära håll i över 20 år. Hur ser du på den utvecklingen?
Det har blivit bättre och bättre inom den musikaliska delen. Det känns mer avslappnat nu och det finns mycket bra band.

Samtidigt finns ju den där hemska jantelagen kvar i vissa fall men det är bara att ruska av sig sådant. I dag är jag 40 bast och skiter högaktningsfullt i vad en del tycker och tänker om mig. Om man lyckas provocera folk än i dag och att de orkar lägga sin dyrbara tid och energi på en så kan jag inget annat säga än att det är punk på hög nivå, haha!

Det som svider i mina ögon är att efter alla dessa år så har en del organisationer så svårt att hålla sams! Som det alltid har sagts så har vi tillräckligt med fiender så vi ska inte tjafsa med varandra men det hjälper tydligen inte i vissa fall. En del organisationer tycker ju definitivt inte om oss skinheads och punkare (menar såklart högerpunksen). Det är här det blir lite svårt ibland. Vi tillhör ju trots allt en subkultur med en livsstil. Men det finns så många olika grenar inom skinsen & punkarna men vad tjänar man på att motarbeta de som står på samma sida? Tillslut spricker ju bubblan och vad sker då man inte kan enas? Jag har rest en hel del med mina band och fått så oerhört många vänner. Scenen i andra länder har mer enighet och är det en spelning så åker folk låååååångt för att vara där och stödja.

Den mer politiska delen här har ju blivit enormt mycket bättre nu än förut tycker jag. Förut var det mycket slåss på fyllan i armbindlar och skrikande medan idag har vi faktiskt två kanonbra organisationer som verkligen är seriösa. Jag tänker på SvP och SMR. Seriöst trevligt folk med en järnvilja och tro som kan flytta berg!

Inte nog med att att hålla liv i två band. Du har samtidigt under åren även haft andra projekt som Forbidden Rage, Hobnob, Steelcapped Bisson till nu på senare år släppt ett balladalbum och Bisson & The Vikings. Varför så många olika?
Steelcapped Bisson var min första soloskiva som släpptes av Pajen på Midgård. Första Forbidden rage-skivan släpptes nån gång på slutet av 90 nångång. Det var ett projekt för ett sidobolag av Thule. Hobnob var också en sån grej och var faktiskt jävligt kul musik att lira. Sedan fanns det ju en liten tanke där också. När man krängt en Hobnob skiva på ett raggarhak så får man alltid frågan om man släppt något mer. Då tar man fram lite Enhärjarna och då börjar det diskuteras politik, hehe.

Bisson & the Vikings var en grej jag körde igång med en gammal punkpolare som heter Piero. Vi blandade lite gammalt jag gjort samt nytt material. En kul avslappnad grej helt enkelt. Balladskivan kom fram genom min sambo Anna-Lena. Vi satt en sommar på baksidan där vi bodde och lyssnade på Ian Stuart-ballader. Då sa hon att jag borde skriva lite ballader och spela in. Först tänkte jag att aldrig i livet. Men efter lite övertalning så skrev jag ihop några låtar. Rampage records ville släppa den så vi begav oss till studion. När jag lirat in några låtar sade studiokillen att det skulle vara ballt med en tjej som sjöng med. Då tvingade vi Anna-Lena att sjunga. Snäll som man är, haha. Efter en halvtimmes totalvägran så tröttnade hon och tänkte att nu jävlar ska jag väsnas så dom spyr. Men vi tyckte det lät skitballt så det blev taget! Varför jag alltid kör i så många olika projekt... jag är fostrad genom Bollnäspunkens epok tror jag. Spela och väsnas i så mycket man kan, hahaha!

Om du fick välja ett av dina band som du fick fortsätta med. Vilket skulle det bli?
Hmm... svårt. Jag har nu lagt ned Steelcapped Strength som bandnamn. Ska köra ett avslutningsgig i Tyskland nästa sommar. Anledningen är att det har hänt för mycket otrevliga saker i just det bandet. Tre medlemmar och nära vänner gick bort samt senaste trummisen JC från Norge blev svårt skadad genom en tragisk olycka. Det är ibland så jobbigt då man stått på scenen med Steelcapped så jag har ofta haft svårt att hållit tillbaka tårarna. Så mycket minnen och det går inte att ersätta de gamla medlemmarna. Inget illa menat mot de nya men det handlar om så mycket djupare än så. Jag kommer ju fortsätta att gapa och skrika tills den dag jag dör men vilket band jag väljer... Blir nog Enhärjarna.

Du verkar ha en jäkla glöd. Vilka har du som förebilder? Var finner du inspirationen ifrån?
Jag kan få inspiration från vad som helst. Det kan vara att jag ser en väldigt gammal svensk som har svårt att gå, men tar sig fram genom snö och kyla för att visa att han/hon fixar att ta sig till affären själv! Det kan vara mina barn! Min sambo! Den största inspirationen jag har är när jag tänker på alla kämpar därute som aldrig viker en tum för vad de är!

Mina förebilder är såklart Ian Stuart Donaldsson. Jag vill även nämna min vän Barny som även är gudfader åt vår son Tor. Dennis Wikenström från Värmland är en förebild för mig som hjälper mig med att nå mitt mål. Det stärker mig. Wattie från Exploited är en stor förebild och det är inte vart han står, det är att jag växte upp till deras musik och att han fortfarande kämpar på för det han tror på och härjar loss på scenen.

Vilket är ditt bästa liveminne? Skulle du kunna berätta lite om det?
Det allra bästa minnet är från Live and Loud spelningen i Belgien. Jag var spiknykter, hela bandet gjorde ett kanonjobb på scenen. Hela stället var fyllt av en magisk känsla. Man blev överröstade av publiken i mina egna gamla texter. Det var helt fantastiskt.

Vilka är dom bästa banden genom tiderna?
Jag lyssnar på olika sorter av musik.... så jag får väl säga Exploited, Skrewdriver, Stray cats, Motorhead, Iron Maiden.... oj oj oj listan kan göras hur lång som helst. ....glömde säga Colt 45, haha.

Vilka är dom bästa idag existerande banden?
Exploited! Motorhead(igen), March or die, Blackout, men det finns ju bra svenska band också som jag gillar skarpt. Battlescarred, Pitbullfarm, Folkhem är ett nytt lovande band. Sen älskar jag svensk gammal punk.

Hur ser det ut på livefronten? När kommer vi kunna få tillfället att se dig på scenen igen?
Just nu väntar vi ju på ett till litet barn så det finns ingen tid till något uppträdande ännu men det kommer. Jag lovar!

Och skivfronten. Inget nytt projekt?
Jo, vi har en samlingsskiva på gång där vartenda öre kommer att gå till svenska hemlösa. Det tar lite tid men det får det göra för det ska bli perfekt. Själv har jag lite på gång. En tredje skiva med Forbidden Rage och en Enhärjare ska också se dagsljuset inom snar framtid.

Jag tackar dig för de orden! Vi avslutar här för jag vet att du är på väg att få tillökning i familjen och att det kan komma vilken dag som helst nu. Några sista ord till Realistens läsare innan vi avslutar?
Ett jättetack för intervjun och fortsätt eran kamp på det sätt ni gör! Bygg broar mellan alla likasinnade och sprid sanningen vidare! Tillsammans är vi starka och som vi alla redan vet så brinner ju Sverige för fullt! Även om inte vi kanske hinner uppleva en förändring till det positiva så får vi fan inte ge upp! Tänk på våra barn och barnbarns framtid! Sunt svenskt bondförnuft kommer att vända på steken;)