För 20 år sedan idag - en tillbakablick av Midgårds grundare

30 april 2014. Tiden går fort. För exakt 20 år sen var en extremt stressig dag. Vi hade demonstrationstillstånd för en stående demonstration i Göteborg men hade andra planer...

Men låt oss först göra en tillbakablick. Sedan 1945 hade hjärntvätten av främst européerna pågått. Den satte sina spår. 50- och 60-talet passerade förbi. 70-talet likaså. Tyst som graven. De såg ut att ha lyckats! Men så sakta började det röra på sig i och med att fler och fler icke-europeer kom hit till Sverige utan att någon tillfrågat svensken.

Riksdagen hade mer eller mindre utan debatt klubbat igenom att Sverige skulle bli en mångkultur. En gammal vind började återigen att blåsa. På 80-talet var det en rebellisk handling att bära svenska flaggan. Då var man "rasist".

När 90-talet kom hade vi 70-talister inlett slutet av tonåren eller skulle just lämnat dem. Vi hade ledsnat. Men vad skulle vi göra? Vi ville mer än dåtidens SD som kämpade på sitt sätt. Vi lyssnade på band från främst England. Revolutionära band som inte pratade om "begränsa invandringen" utan snarare "kick the parasites out". De talade till oss. Snart hade vi egna band. Riktigt bra band. Division S, Dirlewanger och Vit aggression för att nämna några. Band som definitivt var före sin tid. Andra inspirationskällor var The orders militanta kamp i Amerika. Retoriken hårdnade. 30 novemberfirandena i Lund och Stockholm var klassiska holmgångar där man fick slåss för att utöva sin rätt att hylla en svensk gammal kung.

En våldsam tid följde. Vi var inte längre slagpåsar eller offer. Vi slutade be om ursäkt för vår existens. Vi tog plats och krävde vår rätt. Med de medel som behövdes. VAM kom och gick men satte agendan. Ett vakuum följde. Det fanns inte direkt några seriösa organisationer att aktivera sig i.

 

Men i Göteborg bestämde sig några hårdföra och orädda ynglingar oberoende för att genomföra en motdemonstration mot kommunisternas 1:a maj-tåg. Mitt under deras färdväg. Någon röding vågade spontant bua men möttes enbart av tystnad från unga stenansikten som inte lät blicken vika en millimeter. Förnedringen i Växjö -85, där en del av ungdomarna varit med som nu stod på trappan, kändes med ens långt borta trots att det bara var några år sedan. Vinden hade vänt. Åren därpå blev vi mångdubbelt fler för varje år...och ställdes på andra sidan kanalen. "För att skydda er själva", enligt polisen. Jodå.

 

 

6 november 1992 sökte vi demonstrationstillstånd igen men fick bara ett stående tillstånd (igen). På Gustav II Adolfstorg. Vi var runt 150 svartklädda aktivister som stod i snö och kyla med - för den tiden - stenhårda budskap på våra sköldar som exponerades hårt i media. Inget gap eller skrik som på motståndarsidan. Tystnaden bröts enbart av 3 segerhälsningar på given signal. Men debatten blev ensidig och den ena stollen efter den andra beklagade sig i gammelmedia över vår blotta existens. Aldrig förr hade så hårt budskap fått så mycket utrymme i media som länge försökt tiga ihjäl oss. Vi fick naturligtvis inte komma till tals alls. Men vi diskuterades.

 

Folk insåg att vi fanns. Sverige skulle inte bli en mångkultur utan motstånd. Sionisten Hagge Geigert menade att vi kunde bussas ut i skogen för våra demonstrationer medans andra menade att vi inte skulle få något tillstånd alls. Att vi skulle gripas om vi försökte demonstrera. Man menade att det kostade för mycket bl.a.

Det komiska var att det var de som sade sig värna demokratin som ville förneka oss våra demokratiska rättigheter. Den skulle gälla alla. Utom oss förstås. Utan att ha fått yttra oss hade vi vunnit debatten redan där. Deras ideologi tålde inte synas i sömmarna.

Vi åkte till Tyskland på sommaren -93 för att minnas mordet på Rudolf Hess. Här var vi inte hundratalet längre utan tusentals patrioter. Vi fick en kick och blev mäkta imponerande över tyskarnas organisering och genomförande av marschen. De hade inget tillstånd utan sa helt självklart

- "We march wherever we want because we know we have the right on our side". Nya tankar föddes där i bussen på väg hem.

 
 
 Pajen längst till vänster tillsammans med svenska & tyska kamrater på Rudolf Hess minnesmarsch 1993

 

Jag, Donald och Jonas satt i Donalds lilla lägenhet och funderade. Hur skulle vi kunna locka mer folk till demonstrationerna? Jonas - som kom från bandet Dirlewanger - fick en ide vi alla anammade direkt: vi har en konsert direkt efter demonstrationen och för att få komma till spelningen (vilket skulle vara den första i sitt slag i Göteborgsområdet) var man helt sonika tvungen att först gå på demonstrationen!

 

Sagt och gjort började vi fila på iden. Skrewdriver stod högst på agendan att få hit såklart. Jonas - som just spelat med Skrewdriver på den klassiska Battle of Waterloospelningen - fick i uppdrag att ringa till England och kolla om de kunde komma. Tyvärr var de bokade den helgen men lät hälsa att de mycket gärna kom någon annan gång.

 

Mina gamla favoriter No Remorse däremot kom däremot gärna och lirade för oss. Vi hann inte riktigt till Gustav II Adolfs dödsdag den 6 november men vi bestämde oss för att söka demonstrationstillstånd och ha spelningen den 20 november istället.

 

Vi visste inte riktigt vad vi skulle kunna förvänta oss men alla förberedelser flöt på bra. Det här var före internet och inte många svenskar hade mobiltelefoner vid den här tidpunkten. Vi spred det via gamla beprövade metoder och ringde runt till kamrater runt om i landet. Tydligen hade ryktet gått även utomlands för det kom både tyskar, holländare, finnar och norrmän skulle det visa sig.

 

No Remorse var ett av de där riktigt bra banden. Men det här var precis vid en brytpunkt i England som vi inte visste något om, förrän då No Remorse hämtades upp och bara halva bandet kom... De två andra medlemmarna i bandet hade blivit hotade och vågade ej åka med. Hotade av andra nationella. Vi förstod ingenting. Det lät ju helt bisarrt.

 

Bakgrunden var den att Ian Stuart hade precis avlidit och det blev startskottet en del personer väntat på tycktes det. En inre maktkamp hade startat och få skulle väl ana vilka konsekvenser det skulle få runt om i den nationella sfären världen över. I centrum just då stod redaktören för Blood & Honour-tidningen Paul Burnley, tillika sångare i No Remorse, och på andra sidan stod en gammal knarklangare vid namn Charlie Sargent som tillsammans med en utsparkad medlem ur bandet No Remorse bildat en grupp som kallade sig C18.

Det är en helt annan historia men just där och då stod vi med ett halvt band dagen innan vår demonstration och spelning skulle gå av stapeln...

 

Lätt panik såklart. Men problem är till för att lösas och efter lite diskussioner var problemet löst; Jimmy-skin och Rolle från bandet Svastika sade sig kunna No Remorse:s låtar utantill i sömnen och lovade komma ner direkt för ett genrep. Min blockflöjt knäcktes efter ett par lektioner i lågstadiet så för mig var det ju science fiction att några personer skulle hoppa in i ett nytt band och genomföra en konsert dagen efter de fick reda på att de skulle spela. Spela låtar de aldrig spelat live utan bara lyssnat på. Men vissa är bättre musiker än mig visade det sig...

 

Hetsen i media var enorm. Få svenskar var ovetande om demonstrationen. Donald hängdes ut i Västnytt som "naziledare". AFA hotade placera ut bomber för att stoppa demonstrationen. Kvällen innan spelningen misshandlades en gravid kvinna och hennes nationella man av kommunister efter att ha lämnat det större sällskap som avrundat kvällen på en pub tillsammans med No Remorse i centrala Göteborg... alla taggar var utåt och det kan vara svårt att förstå vilket klimat samhället var i just då för de yngre patrioter som idag tar mycket av sina rättigheter för givet.

 

Demonstrationstillstånd för en stående demonstration vid Feskekyrkan var ordnat av Donald. Gående demonstration längs Avenyn var inte till att tänka på enligt polisen. Jonas såg till att Eriksbergs konserthall var bokad. "Vi skall ha en punkspelning" hade han sagt till lokaluthyraren. Han hade t.o.m. ritat egna reklamposters för bandet "Tampong". Rätt kul så här i efterhand. Men förstår inte hur en ung blond kille i en HJ-sidbena kan utge sig för vara punkare och få en lokal-ägare att tro på det. Men det gick tydligen. Kanonlokal även om den kändes väldigt stor. Vi hade ju liksom aldrig varit mer än 100-150 personer vid de tidigare demonstrationerna...

 

Jag skulle samla upp de som kom norrifrån i Alingsås. Bussarna dirigerades till gamla fina Stockslycke korvkiosk. Donald tog de som kom söderifrån. Jonas löste ljudanläggningen och tog hand om bandet. Det visade sig att bussarna norrifrån inte var så många minibussar utan stora bussar som svalde 50-60 personer var. Bara fr. Stockholm kom det 2 stora bussar. Själv hade jag ordnat så alla skulle få ett skrovmål med dricka för en billig penning i korvkiosken genom ett avtal med ägaren.

 

Sällan eller aldrig har jag sett en korvgubbe jobba så hårt och ändå fick inte alla handla...maten tog helt enkelt slut! Redan på mötesplatsen i Alingsås var vi alltså mer personer än på någon av de tidigare demonstrationerna och man började ana att det här skulle kunna bli mycket större än något vi tidigare arrangerat.

Väl på plats i Göteborg skedde sedvanliga trakasserier från polismakten som försökte beslagta fanor etc. Men också de togs på sängen och fick träda bakåt. Vi var runt 500 patrioter som samlats och genomförde demonstrationen i snöblandat regn och kyla. Varghakefanorna vajade stolt än en gång över Göteborg.

 

No Remorse var även de närvarande och skrev en låt tillägnad händelsen. Låten - som är med på skivan The Winning hand - som kom något år senare heter Our honour is true...

 

 Our Honour is True

When the thunder raged we took the stage. In Belgium they ran for cover. No Remorse are here met with a massive cheer. We salute our European brothers. We were the guests of the VFS. And the skinheads of Italia. Though the air was cold. There were hearts of gold. I know we won´t forget you

Our honour is true. We´ll carry the flag until the body is through. Our honour is true. European comrades - we salute you

In a German town there was a massive sound. As skinheads began to gather. In Czech and Spain we did it all again. Joined the fight with our European brothers. To march and fight in the Land of ice. In Sweden the flags were flying. Against reds with bombs and police with guns. You proved our cause ain´t dying

Our honour is true. We´ll carry the flag until the body is through. Our honour is true. European comrades - we salute you. Our honour is true. We´ll carry the flag until the body is through. Our honour is true. European comrades - we salute you

No matter where we play Europe or USA. Our destination's White Power. And we will join as one until the war is won. See the reds retreat and cover. Take a look at your face you're the master race. And we´re in this thing together. Are on the grace for the glory days. The army of the racial brother

Our honour is true. We´ll carry the flag until the body is through. Our honour is true. European comrades. Our honour is true. We´ll carry the flag until the body is through.
Our honour is true. European comrades - we salute you!

 

Eriksberg väntade och när alla återfått värmen ställde sig No Remorse på en svensk scen för första gången och jag tror få ens anade att det var med 2 svenskar som just genomfört sitt första rep med bandet. Jag har ofta fått frågan vilken är den bästa konserten jag varit på.

 

Frågan har kommit från olika håll men svaret har alltid varit detsamma; första No Remorse konserten där i Eriksberghallen. Ljudet, scenen och lokalen var klockrena och stämningen var på topp både på scen och framför scen ibland publiken. Alla de låtar man själv suttit på pojkrummet och lyssnat på brändes av och No Remorse var precis så jävla bra live som vi kunnat hoppats på!

 

Men det var även allvarets kväll. Ian hade just gått bort och innan dess hade han gett No Remorse en text han tyckte passade dem. Paul utlyste en tyst minut för Ian Stuart och jag tror man skulle kunnat höra en knappnål falla där i Eriksberghallen om så skett. Man kunde nästan ta på känslan i rummet. Han var närvarande...

Sen framförde de låten de just skrivit till Ians ord:

 

Utan att slå sig på bröstet så hade vi lyckats. Genomföra den största nationella demonstrationen sen kriget. Trots försök från alla tänkbara och otänkbara håll att stoppa både demonstrationen och spelningen med ett av världens mest radikala band; No Remorse!

 

Dagen efter lyckades Sveriges Television (jag tror det var Rapport) få tag på bandet när de packade ihop sina grejer i Eriksbergshallen. De lät sig där intervjuas om kvällen innan. No Remorse var helnöjda och sade sig gärna komma tillbaka då mottagandet från oss svenskar varit det kanske bästa de någonsin blivit bemötta med. Kul att höra men inte bara det; de gav oss också nya än djärvare idéer inför året som snart skulle komma!

 

Klart stärkta av framgången där i slutet av november började vi fila på årets 1 maj demonstration i Göteborg. Spelning efter var givet då det hade lockat extra mycket folk. Diskussionerna gick fram och tillbaka. Många hade tydligen trott vi ej skulle lyckas genomföra demonstration och spelning så de hade inte orkat åka. Andra trodde våra politiska motståndare skulle stoppa oss. En del andra trodde polisen skulle sätta käppar i hjulen för oss. Nu var de besvikna att de ej åkt. Och alla som var på spelningen sist verkar gillat vad de såg och hörde. Vi frågade helt sonika No Remorse om de var sugna på att komma tillbaka. De var extremt villiga visade det sig, så där slutade diskussionen och huvudbandet var bokat.

 

Nigel Brown, gitarrist i No Remorse, spelade tydligen i ett annat band vi aldrig hört talas om också. Han frågade om inte de också kunde få spela?! Tja varför inte tyckte vi efter hört några låtar på kassettband han skickade till oss. Celtic Warriors var därmed bokade.

 

Svastika behövde vi ju såklart för Jimmy-skin och Rolle skulle återigen spela med No Remorse så halva deras band var ju ändå där. Svastika bokat. Sen hade det tydligen i kölvattnet av våra demonstrationer i Göteborg dykt upp något nytt Göteborgsband som hette Totenkopf. Alla medlemmar skulle ändå gå på demonstrationen så de var ju också på plats utan kostnad. Totenkopf bokades som första band ut. Och där har du line-up:en för kvällen. Ganska stark line-up kan man ju lugnt konstatera såhär i efterhand!

 

Demonstrationen då. Skulle vi återigen låta oss hunsas till att stå på samma gamla kaj vid kanalen? Vi var alla överrens om att tiden var mogen för lite djärvare planer. Vi kom överrens om att söka tillstånd för gående demonstration längs Avenyn. Vi räknade med avslag och skulle låtsas återigen nöja oss med en stillastående demonstration. Medans vi i själva verket avsåg marschera. Oavsett vad som ställdes i vår väg! Det här hölls extremt tight och vi var medvetna om att läckte det här ut skulle vi äventyra hela tillställningen inklusive spelningen efteråt.

 

Sommaren innan hade jag sett Ronny & Ragge i Sollebrunns folkets park som heter Parkliden. De var rätt roliga faktiskt. Parkliden, som var beläget just utanför samhället i en fin grönskande skogsdunge, låg kvar i mitt bakhuvud och varför inte?! 1 maj borde det var fint väder och...ja det hade varit en helt suverän plats att ha en sådan spelning på! Saker ändrade sig och vi bestämde oss för att köra på 30 april istället. Det var en lördag vi tyckte det passade bättre helt enkelt. Jag ringde Sollebrunns AIK och jo då, det skulle väl gå att lösa. Sollebrunns folkets park var bokat.

 

No Remorse och Celtic Warriors hämtades dagen innan. Det var där på Landvetter flygplats jag träffade Stinko första gången. En rolig kille som alltid hade ett leende på sina läppar. Han spelade i Celtic Warriors och var hungrig. Det löstes rätt omgående. Tyvärr fick Stinko cancer något år senare och avled vid alltför ung ålder. Han sa inget till någon förrän det inte gick att dölja längre. Han ville inte att någon skulle tycka synd om honom. Det är om honom Ken McLellans kanske allra bästa låt - One - handlar om:

 

Det var en sån där fin vårdag minns jag. Lagom varmt. Förberedelserna var många och vi var tidigt med banden i Parkliden för att rigga ljud och ljus för en tidig soundcheck. Problem uppkom såklart och få vet hur nära en totalkatastrof vi var. Vi hade nämligen ingen sk. handske till eluttaget som det krävdes för att få ström... Men det lyckades vi på något sätt lösa efter mycket om och men. Dock var varken han med elbehörighet eller ljudteknikern helt säker på att propparna skulle palla trycket. Sveriges Radio - tror det var P1 - tilläts intervjua Paul Burnley bl.a. om situationen i Sydafrika som låg på randen till raskrig. Han lät dem även spela deras nya låt rakt ut i etern när inslaget senare sändes; Farewell Ian Stuart vilket de faktiskt gjorde inbakat i en oklippt intervju. Vi nådde ut till många den dagen. På många olika sätt. Det gav ringar på vattnet...

 

Det var en bit mellan Sollebrunn och Göteborg bara. Så iden om att lägga demonstrationen i Alingsås föddes. Med våra nya, moderna för mitten av 90-tal, mobiltelefoner styrde vi bussarna från södra Sverige så de dirigerades om i sista stund mot Alingsås istället för att åka in i Göteborg. Demonstrationen var inställd sa vi. Bussarna och folket från norra Sverige samlade jag upp vid Stockslycke korvkiosk precis som i november året innan. Men nu var det mångdubbelt fler! Det stod bussar, bilar, ja folk precis överallt. Redan där var vi fler än vi någonsin varit förut på någon demonstration eller spelning!

 

Donald stod i Göteborg med sitt demonstrationstillstånd och ansvarig polis på plats. Tillsammans med göteborgare och de som inte åkt organiserat utan direkt till demonstrationsplatsen. Polisen fick beskedet att vi ställer in demonstrationen rakt av pga. för dålig uppslutning. Folket där hoppade på bussarna. Nu gällde det! Ett halvårs planering skulle antingen funka eller så skulle vi stå med byxorna nerdragna totalt bortgjorda. Kanske med fängelsestraff hängande över oss.

 

 

Donald ringde:

- Vi rullar. Vi är rätt många här. Vi får knappt plats på bussarna. Många får stå i mittgångarna utan sittplats.

Jag dirigerade de bussar som var sena och det verkade som vi tidsmässigt låg rätt så lika från olika håll. Skånebussarna rullade in. Nu väntade vi bara på bussarna som kom direkt från demonstrationsplatsen i Göteborg.

- Uppsittning!

De var på ingång och jag - i min gamla Mazda - åkte först mot vad alla trodde var spelningen. I en lång ringlande kolonn. Men vi åkte inte långt. Vid Blå kiosken på Östlyckan svängde jag höger istället för att köra rakt fram. Få förstod någonting.

- Avsittning! Uppställning!

Nanne och jag hade tränat innan. Han skulle gå först med sin trumma från hemvärnets musikkår. Han var en jävel på att trumma. Senare skulle jag använda mig av honom när Brutal Attack var en trummis kort på den klassiska spelningen i Norrköping. Men det är en annan historia som vi inte skall fördjupa oss i här (just nu iallafall). Han ställdes först och folk började ana vad som var i görningen. Bussarna tömdes och en fanborg slöt upp bakom trumslagaren som taktfast markerade ledets riktning. Jag markerade till Nanne att börja gå och sen började ledet röra på sig. Vi hade tagit oss vår lagliga, och grundlagsskyddade, rätt att demonstrera även om hela statsapparaten gjort allt för att kväsa den.

 

Demonstrationen i sig var - som du förstår - lite oorganiserad. Vi hade varit för få inblandade och vi hade haft för mycket på våra bord för att kunna styra upp även den här biten till 100%. Det hade fått lämnas lite åt slumpen. Tåget gick genom hela Alingsås och stannade först på torget mitt i stan med Ahlströmerstatyn i mitten utanför kommunhuset. Torulf Magnusson som slipat på ett längre tal som inledning på spelningen fick kliva fram och hålla ett kortare mer spontant tal. Sedan marscherade det nästan 900 man starka demonstrationståget tillbaka samma väg som man kom; genom Kungsgatan i Alingsås.

 

Under tiden hade jag och några andra kamrater begett oss tillbaka till Parkliden där banden såg på våra leenden att vi hade lyckats genomföra vår vågade plan. Vi möttes av kramar och spontana applåder. Vi fick beskedet att allt var klart och alla var redo. Folk sattes i arbete med att ta upp inträde då buss efter buss gled in på parkeringen. Fullt media-uppbåd. Sällan har man skrattat så gott som när en alltför närgången journalist blir bortjagad så han nästan tappar byxorna av Klossen som med sina grova tatueringar måste framstått som hin håle i egen hög person för denna hyena. Det är inte var dag man ser en vuxen skäggig karl springa så fort med sådan skräck i ögonen så han tappar dyra kameror som sedan bara lämnas åt sitt öde. Hans arbetsgivare måste varit stolt!

 

Pajen och No Remorse:s karismatiske sångare Paul Burnley i Parkliden precis innan No Remorse gick upp på scen.

 

Stämningen är god. Vädret är perfekt. Våren har just kommit efter en iskall vinter. Så äntligen var det då dags för huvudbandet No Remorse att inte scenen. Paul inledde kvällen till ära med de nu klassiska:

-Good evening Sweden! It's time to go crazy! Smash the reds!

http://youtu.be/GSCCLI8x8FE

 

Med tanke på hur mycket folk det var där så var det förvånansvärt lite bråk och problem. Ett mindre handgemäng blev det då en man modell större började bråka och av någon anledning slog ner en vakt. Problemet löstes på plats och jodå ni kan se jag hade glöd i nävarna redan då. 3,54 in i låten smäller det.

http://youtu.be/xIu8WAO1iFU

 

Vilket egentligen var väldigt tråkigt för jag gillade killen och normalt var han inte alls stökig. Jag nämner ej hans namn här då han idag jobbar som polis. Hur han - som var en mycket välkänd patriot - lyckats slinka igenom alla filter förstår jag inte men det finns ingen anledning jävlas med honom för mig idag och namnge honom här.

Han var bl.a. en av de 6 som tillsammans med mig lämnade Peter C:s föräldrar lägenhet för att gå vidare till en pub inne i Malmö dagen innan 30 november -firandet i Lund 1991. Vi kom aldrig så långt utan hamnade i bråk varpå en av oss blev mer eller mindre avrättad av en civilklädd polisman som sköt vilt omkring sig. Mikael Krussel fick en kula i bakhuvudet och avled innan han slog i backen. Men också det gott folk är en helt annan historia som jag kanske berättar här på bloggen en annan gång.

 

Som vanligt var No Remorse helt outstanding. Tror garanterat ingen lämnade Parkliden besviken den kvällen. Som tur är bandades spelningen så att eftervärlden skulle kunna ta del av händelsen och har blivit den kanske bäst säljande nationella liveskivan någonsin! Har du av någon anledning inte den i din samling så kan jag varmt rekommendera den. Skivan är totalt fullsmockad då även Svastika fyller upp den med kvalitativ livemusik från en era där - enligt BRÅ - var och varannan svensk skolelev "ofta eller ibland" lyssnade på nationell musik av det här slaget.

 

 

Man avslutade med att framföra sin nya låt Farewell Ian Stuart. En värdig avslutning på en kanonkväll:



No Remorse nya hyllningslåt till Ian Stuart fick runda av en fantastisk kväll. Nöjda åkte alla hem stärkta av dagens framgångar.

 

Dagen efter. Sällan rolig. Oftast lika tråkig som dagen innan var rolig. Den här morgonen var extra tung. Jag hade hyrt Parkliden och avsåg se till att återlämna den i samma skick som den var när jag fick nycklarna. Sagt och gjort. I samlad trupp åkte vi tidig morgon tillbaka till Sollebrunn. Löpsedlarna längs vägen handlade om demonstrationen dagen innan. Vi skämtade grovt om hur Parkliden måste se ut efter gårdagen. Vi skulle återställa den men var knappt återställda själva så tro mig när jag säger att vi alla gapade som om vi sett en sagovärld framför oss när vi kom fram. Som genom ett trollslag hade någon eller några - antagligen redan nattetid - städat upp hela Parkliden så det aldrig i någons vildaste fantasi kunde tro att det varit närmare tusen man där kvällen innan och festat in på småtimmarna. Vem du/ni än må vara skall ni veta att vi var ett gäng där som är er evigt tacksamma!

 

Demonstrationen i sig lämnar en del att önska rent organisations- och disciplinmässigt. Absolut. Men det var inte det som var den stora segern den här dagen och kvällen. Segern i sig var mycket större än så:

* Vi hade tagit tillbaka vår rätt att demonstrera och visat att vi inte tänkte hunsas omkring för att polismakten lät sig styras av media istället för lagen. Vilket i sig även fick politiker och polis att tänka om. Vi hade bevisat för dem att vi var beredda att ta vår rätt om den ej erbjöds oss. De små som stora nationella demonstrationer som senare ägt rum hade aldrig kunnat genomföras så smärtfritt med tillstånd etc. som de kunnat om inte några gått i främsta ledet och riskerat fängelsestraff för vår sak och grundlagsskyddade rätt.

 

* Vi genomförde en av de trevligaste kvällar en patriot någonsin kommer vara med om.

 

* Men den största segern var ändå att vi inspirerade en hel generation patrioter. Patrioter som kort senare blev sanna pionjärer, entreprenörer och organisatörer för sakens fortskridande. I demonstrationståget fanns unga aktivister som senare skulle bilda politiska partier som NSF (som sedermera blivit Svenskarnas parti), nuvarande rådsmedlemmar i Svenska Motståndsrörelsen (SMR), entreprenörer som startade skivbolag som 88-musik och tidningen Nordland (som i sig var totalt revolutionerande jämfört med de tidningar vi haft innan), jag själv startade affären Midgård i Göteborg etc. etc.

 

Jag tror vi alla är överrens om att vi blev kraftigt inspirerade den där dagen och kvällen. Vi fick alla uppleva en dag och kväll som ingen kunnat drömma om bara några fåtal år tidigare. Vi höll i taktpinnen. Vi bestämde agendan. Vi insåg att fanns viljan så kunde vi faktiskt få till saker som vi inte ens vågat drömma om tidigare.

 

Men ringarna på vattnet har spridit sig långt mer än vad vi kunnat ana den där dagen och kvällen. I sitt pojkrum i Sollebrunn satt en liten pojke på blott 8 år tillsammans med sin pappa och hörde både musiken och segerropen skalla. Det var en mäktig känsla som han funderade mycket på senare under sin uppväxt. Vilka var de? Vad gjorde de där? Vad ville de? Frågorna som väcktes var många och när svaren skulle sökas blev han indirekt inspirerad av kvällen som gjorde han till patriot. Pojken var Tobias, som nu - långt senare - är en av ägarna till Midgård...

 

P-A Johansson

 

Köp No Remorse skivor här

Köp annan relaterad musik (Dirlewanger, Svastika, Skrewdriver etc.) hos Midgård.

 

Intervju med Martin, Midgård

Jag passar på att snacka lite musik med Martin för att få en lite inblick i Nordens största distributör av nationell musik. Ni kommer garanterat att ha att ha några intressanta skivor att se fram emot, samt finna några intressanta skivor att fylla ut era samlingar med. /Andreas
 
 
 
 
Hej Martin! Har du tid en stund att svara på några frågor?

Självklart

 

Kan du berätta lite om dig själv?

Jag är en helt vanlig kille som har musik, djur och natur som några av mina intressen.

 

Vilken var din första skiva när det gäller nationell musik du köpte?

Förutom någon Thule-skiva under tiden vem som helst lyssnade på dom tror jag det var Bound for glory - Glory awaits. Riktigt bra skiva än idag, men det krävs nog att man lyssnat på den några gånger innan man inser hur bra den faktiskt är.

 

Är musiken ett viktigt verktyg när det gäller att nå ut med ett nationellt budskap?

Ja visst är det så. Musik berör ju oss emotionellt, och dessa känslor sitter mycket djupare än t.ex. papper i en bok. Det känns som att vi i Sverige tappat musiken som vapen nu för tiden, men det finns nog logiska förklaringar till det.

 

Hur kommer det sig att du och Tobias valde att ta över Midgård?

Vi fick möjligheten. Vi är båda intresserade av musik och visst har det funnits drömmar om något liknande, så när vi fick chansen fanns det inte mycket att tveka på.

 

Är inte det en ganska vågad chansning ändå, med tanke på den utdöende marknaden av fysiska skivor?

Jo visst ligger det något i det, men vi har en trogen skara nationella som fortfarande köper CD-skivor, tyvärr är min uppfattning att nyare generationer inte alls gör det i samma utsträckning. Men det är ju bara en utmaning! De flesta skulle nog skriva under på att musiken är ett väldigt viktigt vapen för frihet.

 

 

Hur bra kommer du och Tobias överens gällande släpp, inköp och musiksmak egentligen?

Hehe, det är ju väldigt olika. Vi enades om några grundvärderingar när vi startade upp som vi försöker hålla fast vid men när man kommer ner till mindre viktiga beslut kan vi så klart tycka väldigt olika. Dock är det något vi ser som en styrka att nya produkter oftast blir kritiskt granskade på det viset. Musikaliskt delar vi många åsikter, men väldigt många går så klart isär. :)

 

Midgård har ju alltid sen det startades varit kända för sin service, både när det gäller tips på ny musik, snabba leverans och vara tillmötesgående gentemot kunden. Ni verkar leva vidare efter den principen. Varför är det så viktigt?

Vi vill driva Midgård som vilket företag som helst och då krävs ju professionalism. Utöver detta vill vi gärna hjälpa nationella att få upp ögonen för bra produkter, för det finns de gott om! Som vit känns det så klart också självklart att man behandlar människor på ett bra sätt.

 

Hur ser du på utvecklingen av våran sk. scen?

Jag ser väldigt ljust på den. Det känns som att nya förmågor blandas med gammelrävar som åter vaknat upp, och alla är ense om att man måste leverera klass på sin musik.

 

Jag kan tänka mig att det är väldigt tidskrävande att driva ett musikbolag som planerar släpp och sköter kontakt med andra bolag samtidigt som man ska sköta distrot med produktbeskrivningar och leveranser?

Jo visst är det så, det är inte alltid så kul att äga Midgård. :)

 

 

Ni har ju på hemsidan att ni söker musiker för kommande släpp. Hur brukar det gå till rent praktiskt?

Antingen skickar någon en låt, eller så hör vi en låt av en slump, och sedan etableras kontakt som ibland leder till något. Det kan ju också vara erfarna personer som kommer med ideer om framtida släpp.

 

Över till lite mer musikfrågor.

Vad har du själv för musiksmak?

Jag anade att frågan skulle komma, och det är inte en så lätt fråga.. Pagan och lättare BM, rockig rock och ballader kanske. Typ Brainwash, Faktor Deutschland, McLellan solo, Komakolonne, Rotte Charlotte. Men en skönsjungande popdam i radion kan vara minst lika bra.

 

Brukar ni få in skivor ibland som ger en riktig wow-känsla, att det här var något i hästväg, som du sen tror att de här skivorna kommer nog gå åt som smör, och ni säljer inte något ex i princip på grund av att ingen har hört talas om dem? Kan du nämn några sådana skivor?

Haha, ja det kan man verkligen säga. Det värsta är när riktigt bra skivor har riktigt fula omslag, då kan man direkt ana att det inte kommer bli några storsäljare trots att de förtjänar det. Det är jävligt tråkigt men vad skall man göra.

Righteous - 9 days we hung

Broken Oars - Dead End: The Complete Discography

Faktor Deutschland-skivorna

Antisystem - The worst is the best

Vidar - Blutschatten

Bombs Away - Sowing the Seeds of Discontent

 

Vilken skiva kommer gå varmast sommaren 2014?

Det vet jag, men får tyvärr hålla det för mig själv. Dyk upp på spelningen den siste maj så kan du köpa den.

 

Har vi några intressanta släpp från Midgård att se fram emot?

Ja absolut. Några har blivit lite försenade men är på gång nu. Freke - Som en stormvind. Tro inte för en sekund att dom är lika dåliga som vid deras debut, det här är riktigt bra.

Wåfflor Waffens uppföljare. Rahowas Vittnen / 1ª Vanguardia. Ett nytt lovande band. En split med Max Resist och Spirit of the patriot (som sålt riktigt bra i Sverige, kolla upp dom du inte hört dom). Sedan finns det mer, men det här får räcka.

 

 

Gå det att skynda på släppen på något vis?

Givetvis, handla hos oss på Midgård. Ekonomin är den absolut största anledningen till att saker tar tid att släppa.

 

Om du själv skulle starta ett band, vad skulle ni heta då?

Hehe, ja du. Jag saknar ett band som kör med mer humor i Sverige (typ Odalmannen) så mitt band hade väl kunnat få heta något lite roligt utan att bli dekadent, men vad.. ja du.. den får jag nog suga på lite..

 

Om du fick välja endast 10 album du fick leva med i resten av ditt liv, 5 politiska och 5 opolitiska. Vilka album hade det varit?

Opolitiska: The Haunted - The dead eye, Någon go balladskiva, Raubtier - Skriet från vildmarken, Ultima Thule - Sverige och en utbränd blandskiva med dom värsta paroiderna som gjorts..

 

Politiska: Inte alls lätt.. Bombs Away - Sowing the Seeds of Discontent, Brainwash - Time to Act, Landser - Rock gegen oben, Blackout - For the blood of our land, Skrewdriver - History-boxen :)

 

 

Jag får tacka för intervjun Martin och önska dig lycka till med Midgård.

Tack själv klenis!

 

Lite musik från album som Martin inte skulle vilja leva utan.

Köp några av Martins favoriter:
Bombs Away - Sowing the Seeds of Discontent

Blackout - For the blood of our land

Brainwash - Time to Act

Ultima Thule - Sverige

Köp några bubblare:

Righteous - 9 days we hung

Broken Oars - Dead End: The Complete Discography

Annett & Michael - Faktor Deutschland

Annett & Michael - Faktor Deutschland Wolfszeit

Faktor Deutschland - Wie Bruder

Antisystem - The worst is the best

Vidar - Blutschatten